söndag 30 september 2007

Poängen

Hela min poäng är just att ifrågasätta att ta poäng på att kritisera andra. Det var det min artikel handlade om. Det är en känslig och farlig sak. Det var det jag försökte säga. Inget försvar för någon. Inget tillrättavisande. Men en legitim fråga. En fråga, som inte bara gäller bloggande, utan kanske i ännu högre grad, dem som har som yrke och försörjning att recensera. Jag har gjort det själv, och vet hur lätt och frestande det är att välja lättvunna segrar av förakt och ironi. Det är det enklaste av allt.

Jag försökte också säga något om bloggandet som fenomen. Vad är det som lockar läsare? Vad är det som framkallar hejarop och spyor? Vad är det som framkallar reaktioner, lockar till mer läsning. Vem läsarna tror att de möter. Det var inget privat resonemang, utan mera principiellt. Rubriken var inte min. Idiotisk! Fullt så enkelt är det inte och familjens interna resonemang håller vi för oss själva. Men principerna kan man ju diskutera - med ju fler desto bättre.

fredag 21 september 2007

29 år och tre söner. Så blev mitt liv.

Som någon har förstått är jag milt sagt tveksam till bloggandet. Undrar vad det är, egentligen. Vem har tid och lust?
Det gäller att vara personlig. Det blir väl roligare så. Idag råkade vi Schulmän ut för en småsak. Men också en väldigt stor sak. Katrin undrade öppet över varför unga kvinnor slår sig ihop med äldre män och levererade förklaringen Gucciväskor i present. Jag var själv gift med en 32 år äldre man i 29 år. Vi fick tre pojkar. Och Allan dog för fyra år sedan. Det är mitt liv. Nästan hela mitt liv.

Katrin ville inte åt mig, det förstår jag. Hon var ute efter något sorts golddigger-fenomen, som jag inte är bekant med. Men det aktualiserade det frågan om offentlighet och rapsodiska, aldrig - eller nästan aldrig - i närheten av en riktig sanning. Jag har varit kändis, föddes med det, gifte in mig i det och valde bort det väldigt medvetet. Men det är roligt att prata med människor. Mina kommentatorer säger inte he he. Eller "först". Utan ger tänkvärda och väl övervägda svar, som jag inte skulle ha en möjjlighet att få på något annat sätt.
Men mitt liv ger jag inte ut. Och vem skulle för övrigt förstå, när jag knappt gör det själv. Det
får vara hur lite lustigt det vill. Men mina grunder för mina val i tillvaron lägger jag inte ut på nätet. Några frågor på det.

Morgonmoln

Nej, naturligtvis inte Katrin. Som är en glad, ung och alltigenom älsklig men lite småtokig och ovanlig person. Den tant jag pratade om är förfärlig. Otroligt läskig. Ruskig, faktiskt.
Katrins barn vill jag gärna bli farmor till.

Det är en ljuvlig dag. Var uppe inatt vid 4-tiden och såg på stjärnorna. Och så kom ett tunt vitt molnsjok. Det finns ju nattmoln. Det här var ett morgonmoln. Har vandrat runt Riddarfjärden. Skolkar idag och ska äta en lång lunch med Carl Johan. Han heter Carl Johan därför att han är en sån. Alex är Alex fast han heter Alexander.
Är det någon av er som läser tidningen Vi ? De vill intervjua mig om mitt bloggande. Jag funderar. Men det är en så väldigt fin tidning, som jag trodde var nerlagd för länge sedan. Riktigt, riktigt bra. Håller någon med?

torsdag 13 september 2007

Ärketant rusk!

Det finns en dam i min läsekrets - och pojkarnas, tydligen - vars blotta närvaro i etern kanske får mig att sluta blogga av rent äckel. Man vill liksom inte befinna sig i samma element som hon. Hon är långt mer hotfull och farlig än hästhunden utanför Handlarn. Den här damen är också lös, men borde kopplas och få munkorg. Hon har inte sagt nåt än, så - kära kommentatorer - det är inte vare sig chefen eller grå hunden. Ni är milda dofter i jämförelse med den här damens unkna stank. Hon är ett vattendjur. Ett rovdjur.

Den här damen har gjort mig mycket ont. Hon har stört mig, kostat pengar, oroat, skvallrat, spekulerat. Hon har pladdrat, viskat och konspirerat. Hon har förtalat, misstänkliggjort och saboterat. Hon har dåligt omdöme och är konstitutionellt oförmögen att tänka mer än en liten, minimal tanke åt gången. Hon är självupptagen och mycket förtjust i sig själv. Hon ockuperar luftrummet med banaliteter, självklarheter och konvenanser. Hon tar tid och plats, stjäl utrymme och ork. Hon spelar ut människor mot varandra och skvallrar i skrymslena.

Jag föraktar och avskyr nästan ingen för jag har inte upplevt just några svek. Utom just från denna dam vars karaktär får mig att rysa. Så jag hoppas hon känner igen sig. Och slutar läsa nu och för alltid.

Lingonsylten blev bra. Jag har för sju år framåt. Tack för hjälpen, alla.

Ikväll ska jag på bok-release. Alex och Carolina G har mailat till varann och det har blivit en bok. Det är väldigt roligt att maila med Alex. Carolina känner jag inte. Men hon verkar intuitiv, begåvad och kul. Ska jag hälsa något?

måndag 10 september 2007

Lingonsylt, alltså!

Inte så sött!

Har 4 kg lingon i köket. Vet nån hur mycket det är? Kunde inte motstå torgkillen från Kosovo, som svor i sten på att fyra kg lingon för 100 kronor var ett offer jag inte kunde refuse. och det kunde jag inte heller. Så jag tog dom. Och dignade under bördan. När han frågade om jag inte ville ha skjuts hem med packningen, snörpte jag med min svenska mun på munnen och sa att jag klarar mig själv.

Nå. Jag har en kokbok från 60-talet och där står att jag ska ha i 750 gram socker för varje kg lingon. Det kan inte vara sant? Kan någon - grå hunden eller chefen eller nån - ge mig ett rimligt recept med mindre socker. Hur mycket mindre?

Och Katrin - civilekonom och allt! - 0,1 kg är inte ett gram. Det är ett hekto! 100 gram. Och du är gift med min son! Och han vill ha barn med dig?! Hmmmm!

Stilstudie i Humanistvillan

Docenten klagar högljutt över det omänskliga över att behöva föreläsa klockan 9 en måndagsmorgon. Eller vilken annan morgon som helst. Klasskompisarna, årgång 88 suckar med när de hasar in en kvart för sent. Omänskligt!

Utom för oss som har jobbat och infunnit oss senast 8 i decennier. 9 är väl ok. 8 är också ok, tycker jag. Men här är det för tidigt.

När eftersläntrarna kommer blänger jag förstås ilsket. Men blir lite muntrare av åsynen. Han, 19'åringen med svart slokhatt - jo, där är han. Han har alltid svart hatt. Damen - hon är säkert jämnårig med mig - har bytt hårspännen och har blommig jumper och fotriktiga skor. Där är han vars halva rumpa vi har studerat noga. Och han som försöker se lite nonchalant ut, men har en lång, konstfärdigt virad scarf runt sin tunna hals. Den knytningen har tagit en kvart, det svär jag på. Och sedan - min favorit! En källa till stor förtjusning. För dagen iklädd leopardfärgade tights. Yllestrumpor i grått nerstoppade i spetsiga röda lackskor. Ett urringat linne i lime, över det en tyllblus. Och runt den obefintliga midjan ett brett lackskärp. Det sticker fram lite spetsar i armhålorna och alla ringar sitter på pekfingret. Och runt halsen i en repbit - ett stort - jättestort! - fotografi av Elvis. Jag tittar på min skotskrutiga kavaj och marinblå byxor och inser att jag antagligen är på fel plats, i fel århundrade. Det är bara ämnet som är rätt. Så jag blir kvar ett tag till.

Dagens lilla praktiskt användbara visdom, som jag har tänkt på ibland, men aldrig slagit upp: Etik och moral är samma sak - det ena på grekiska och det andra på latin. Så mina gamla KD-kolleger får sluta tala om etik och moral. Det är en taftologi. Tårta på tårta. På dom bara.

Vidare: tack grå hunden för ditt inlägg. Jag hatar inte din hund, tror jag. Men vår vänskap blir ännu djupare och mer bestående om du byter ditt alias till något charmigare. Grå hunden... brrrrrr.

söndag 9 september 2007

Fotboll o kräftor

Fotboll är tråkigt. Jättetråkigt. Inser att jag med hundinlägget - men det handlade faktiskt om en jättestor obunden best på en av Stockholms mera befolkade gator - och nu med fotboll bryter med de två riktigt stora tabuna. (Tvättstuge-problematiken skrev jag om 1973 och det har inte blivit bättre, så jag återkommer till det. En tant tog min tvättid i förrgår.) Jag vet att fotboll är alldeles i fullkomlig särklass den största idrotten i världen. Och har inlevelse nog att förstå att det är kul att få spela med. Men att titta på fotboll är verkligen inte roligt. Man kan inte påstå att det är roligt. Det är som att påstå att Bäska droppar smakar gott. Det är helt enkelt inte sant. Eller Fernet Branca. Det är inte ens tänkt att vara gott - och ändå beställde pojkarna Fernet för 80 pix shoten. Det är bara att tillskriva puerilitet. Och det har gått över, tror jag. I alla fall: fotboll är urtrist. Tråkigare är möjligen basket där det blir mål efter varje rush. I fotboll blir det ju aldrig mål. Inte igår i alla fall. Och Zlatan med skjortan utanför... får helsidor idag!

Kul är däremot när sonen - kräftexperten - fick sig en läxa. Han visste inget om några horn, som man ska skära av huvudet under. Vilken nesa efter alla expertutlåtanden. Men det klär grabben att få en kyss ibland. Det övriga sällskapet sörplade sig saliga i glädjen att se modet falla och kallsvetten drypa.

Det var en bra kväll.

Chefen

Jag har en kommentator som kallar sig chefen och som talar om hur tråkig jag är. Inte utan att jag håller med. Men inte vill jag förgifta "chefens" tillvaro, så möjligen kunde han göra sitt liv lite drägligare genom att låta min blogg vara ifred. Den tränger sig inte precis på.
Åt förresten lunch idag med en riktig chef. Han var min chef i 18 år av och till. Mot chefer är man ju lite bussigare än mot andra. Lite artigare. Nu - när vi inte har den relationen längre är vi fortfarande snälla och artiga - men av helt andra skäl. Vi tycker väl helt enkelt om varann, och är snälla bara därför. Och omtänksamma. Har sett varandra bli lite tilltufsade på vägen. Som man ju blir. Och sett varann gå vidare.
Om det finns det något försonande med att bli urgammal, så är det att få möjligheten att bara tycka om någon, alldeles utan rädsla eller avsikt. Och visa det.
Det har varit en bra dag.

tisdag 4 september 2007

Fan ta Dramaten

Pendlar mellan Dramatens Bergmanhyllning och Idol. Föredrar tveklöst Idol. Kan ingen bara helt enkelt lägga ner Dramaten? Högtidliga människor, företrädesvis i svart, läser på sitt unika Dramaten-pretentiösa sätt - välkänt sedan åtminstone tre kvarts sekel - upp texter av Bergman. Stillsamma eftertänksamma, lusitifika och mänskliga texter, som dessa människor skanderar, som om de spelade klassisk antik tragedi. Himlarna bevare oss - det här är nationalscenens aktörer! Jarl Kulle hade för 40 år sedan inte kunna göra det med mindre högtidligt. Inte ett naturligt tonfall.
De ska läsa en text. Men kan inte. Måste åbäka sig. Kvinnorna tindrar med ögonen och spelar stor och djupsinnig teater. Det har ingen - dvs det borde ingen - ha bett dem göra. Männen höjer rösten och tar konstpauser. Gud bevare. Det är genant! Amatörteatern i Bua hade gjort det bättre. Till och med ljuvliga Pernilla August är konstig, där hon - vuxna människan - står och glittrar insmickrande och talar med flickröst, lite vädjande sådär. Varför det? Såvitt jag förstår tyckte Bergman om vuxna människor och innehåll. Och så högtravande musik däremellan.
Jag väljer idol, med sina aningslösa, inte alltid fullfjädrade, men oftast blygsamma riktiga människor.l
Ta bort Dramaten! Låt oss slippa Dramaten. Aldrig mer Dramaten.l

lördag 1 september 2007

Dansa medan du är unger

Väljer mellan att fundera över hur roligt det ser ut - och är! - att dansa - och att kommentera debatten kring en usel och förnedrande åldirngsvård. Har erfarenhet åtminstone av den senare. Mitt förhållande till sjuk- och äldrevård är minst sagt usel. Såg mig pappa bli bortskämd av hemtjänsten, som inte ville hellre än behaga. Såg min 93-åriga mamma efter hans död bli betraktad som en fullblodsatlet. Såg min man bli reducerad till en person, som framför allt skulle äta. I övrigt ingenting.
Ikväll väljer jag dansen.
Men jag återkommer till nivån och orättvisan och godtyckligheten i åldringsvården. Det är lika skamligt, som att dansa är roligt.

Hej då grå hunden och flisan.

rDatorn har varit paj och servicepersonalen har varit upptagna. Därför lite tystnad. Och lite eftertanke. Grå hundar och någon anonym, misstänker att det var samma person, samt flisan tycker att jag är värdelös och antisemit - eller var det antipalestinier. Kan jag leva med det? Antagligen. Lönar det sig att säga emot?

Vår familj står på varenda dödslista knasiga antisemiter har satt upp. Man säger att Niklas är son till mig och en annan Schulman än Allan, och att jag rimligen borde förintas.Det är ju en intressat teori, men inte så särskilt sannolik. Kan jag leva med det? Ja, det kan jag. Så om "flisan" stryker mig från sin lista, så är sorgen inte precis bedövande.

Dom eller dem? frågar någon. Får man skriva "dom"? Jag kan reglerna men ser bloggen som ett samtal. Ingen människa säger väl "dem" eller "de". Så jag skriver här som jag talar. Någon mer fråga på det?

Känner att jag ändå är lite uppretad. Dessutom har jag mycket för mig. Det jag läser är lite svårt, därför att man måste frigöra sig från en massa nutida kunskap och förhållningssätt. Lyfta tanken en smula. Har inte pluggat på många år och är lite ovan. Men det är kul och tonfallet vänligt.
Hej då "grå hunden" och "flisan".

onsdag 29 augusti 2007

Skjulman

Alex ondgör sig över att kallas Solman.Han borde vara tacksam.

Mig brukar dom kalla Skjulman.

Mardrömmen personifierad

Kan någon tänka sig någon mer fasansfullt än en jättehund med ett kattlikt psyke ? Mardrömmen är fulländad.

Jag vill att hon ska dö

Det står en häst utanför affären. Ett jättedjur. Inte en häst, men lika stor som en liten häst. Den står alldeles vid ingången och är inte bunden. Ett monster på Pontonjärgatan, utanför Handlarn - min kvartersbutik. Jag står länge och tittar på avstånd. Den står stilla och är gråspräcklig och grotesk. Jag väntar vidare. Inte i livet skulle jag gå förbi den alldeles nära. Funderar på att ta ett glas vin på Göken under min väntan, men klockan är bara ett. Det går inte. Jag tar en omväg, runt jättehunden, tar tag i armen på en kund och slinker in. Kallsvettig. En ensam dam i butiken - hon står och skvallrar med kassörskan, tar god tid på sig.
Jag: - Är det ditt djur, därute?
Hon: Ja, fin va.
Jag: Den är inte bunden. Den är lös. Den är livsfarlig, dubbelt så stor som jag. Ska den stå där.
Hon: Ja, jag kan inte binda den.
Jag: Varför det?
Hon: Därför att då skulle det vara lättare att stjäla henne.
Jag: Stjäla henne?
Hon: Ja, hon är mycket värdefull.
Jag: Vem skulle vilja stjäla henne? Vi vill slippa henne. Eller hur butikschefen?
Butikschefen: He? Que? No.
Hon: Hon är väldigt snäll.
Jag: Hur ska jag veta det?
Hon: Du kan ju klappa henne.
Jag: Jag vill inte klappa henne. Jag vill att hon ska dö.
Hon: Dö?
Jag: Ja, dö. Eller i varje fall försvinna. För alltid.
Hon: Du är inte klok.
Jag: DU är inte klok!

Jag har fått en dödsfiende på Pontonjärgatan. Det är helt ok. Hon är inte klok.

Gärdsgårdsserien

Klassrum är som klassrum är, oavsett ämne och nivå. Nästan alltid likadant. I början av terminen är eleverna förväntansfulla med nya skrivböcker och vässade pennor. Läraren ser lika trött ut som vid skolavslutningen terminen innan.
Min tanke idag på föreläsningen i idéhistoria är hur välvilliga vi elever är. Vi står ut med den dödstriste, mumlande och disträe (äkta eller oäkta?) föreläsaren. Vi lyssnar och antecknar - idag mest rena självklarheter. Vi skrattar åt de få, men dock, skämt han kommer med. Vi försöker se intresserade ut. Han mumlar vidare och använder våra dyrbara två timmar till just ingenting.

Var är entusiasmen, var är drivet? Var är den lekfullhet och spänst, som inspirerar till nyfikenhet och lärande?
Inte i min klass.

Någon enstaka gång har jag hos en lärare mött en självklar och oemotståndlig iver att berätta och förmedla. Och kunna göra det. Det var min pappa. Han slog världsrekord i det. Varje lektion.

måndag 27 augusti 2007

En spökfärd i natten

Åkte hem i natten i en full buss. Och en alldeles tyst buss. Föraren bad inte ens om en biljett. Jag ser mig runt och ser män i konstiga kläder, tysta tätt intill varandra. En buss på väg mot samtligas avrättning? En buss på väg rakt ner i underjorden? Ingen stiger på, för bussen är full. Och ingen stiger av. Och ingen säger ett ljud.

Jag återkallar Alex förtjusning under middagen över Djurgårdens förlust mot - Kalmar, tror jag. Han tjojade och dansade med Carl Johan. Detta var dödsstöten för Djurgården. Jag tänkte då på Niklas Djurgårdare. Nu kommer ingen att våga ringa honom på veckor. Han talar nämligen inte i telefon efter en djurgårdsförlust.

Vår tokiga familj är inte ensam om sin psykopati. Dessa män i t-tröjor, halsdukar och mössor, skulle alla hem och tiga. Vilken misär.

Piller, tack.

Jag är besviken. Vill inte läsa fler böcker och broschyrer, tala med välmenande tanter om vådan av rökning och betydelsen av en stark vilja, att göra anteckningar om cigarreternas relativa godhet och att övergå från kaffe till te, att äta frukost i ett annat rum, tapetsera om, att ta en rask promenad och äta russin. Jag vill ha ett piller. Ska det vara så himla svårt. Enligt samstämmiga uppgifter håller jag ju på att ta livet av mig. Känner ingen någon som kan ge mig Champix. Jag lovar i så fall att låta er följa hur den kvinna som gett cigarretten ett ansikte byter skepnad.

Nu ska jag äta middag med Carl Johan och ta honom i örat.
Natten ska jag tillbringa med Herakleitos och Pythagoras och Aristoteles i en upphetsande filosofisk fyrkant.

Champix, tack!

Börjar dagen med ett brutalt Godmorgon från Alex.
Kastar sedan med bävan en blick på svärdotterns blogg. Ser att hon bantar vidare. Inget jag tänker bry mig om. Men det är bra att hon skriver om det. Så skriver hon mindre om annat.
Carl Johan vågar jag inte ens titta på.

Läser sedan om det nya rökavvänjningspillret Champix. Och blir vild av längtan.
Har rökt sedan klosterskolan i Köpenhamn. 14 år tror jag visst att jag var. Mer än 40 år. Och har rökt sedan dess. Rökt väldigt mycket. Är nu så innerligt trött på det, men har uppenbarligen inte karaktär nog att sluta på egen hand.
Kan inte någon hjälpa mig till lite Champix?
Jag menar allvar. Hjälp mig.

söndag 26 augusti 2007

Kategorisk till varje pris.

Måste man vara kategorisk? Det finns lite tendens till det. Det blir kanske roligre så. Som alla rimligt vuxna, tycker jag numer bäst om att resonera. Även stadsarkitekter har väl haft sina skäl. Frågan är bara om dom är goda nog. Där kommer jag att tveka länge. Res geonom Mjölby, Filipstad, Skänninge, Köping, Karlskoga, Södertälje, Malung... Vad är tanken?

Runar och censuren.

Bryr mig inte särskilt om Runar. Men däremot vad en fd statsminister och en skönsångare anser sig ha rätt att uttrycka i media. Ingen har bett dem solidarísera sig med Runar, vad jag vet. Är också rätt undrande i vad som de tycker legitimera sitt förakt. Och vad som faktiskt är skadligt i tillvaron.

En stor bankdirektör i Skåne skanderade under en middag en gång om hur förfärligt det var att barnen (då!) läste en bön under morgonsamlingen. Han skulle minsann ta i saken. För mig ter det sig rätt oskyldigt jämfört med mycket annat, som det kanske är viktigare att "ta i".

Om censur funderar jag bara lite kring om samhället - alltså vi alla - bör markera någon sorts hållning. Och i så fall var. Men censur är det inte politiskt korrekt att tala om. Det är fult, jag vet. Men man kunde ju tänka sig att våra statliga institutioner, skolan t ex, hade rätt och möjlighet att markera / informera om vad den helt dominerande majoriteten av människor i vår kultursfär är överens om. Eller? Kanske gör den det.

Olika böjelser har vi allihop. Men skall alla bejakas eller uppmuntras? Det var bara det.

fredag 24 augusti 2007

Idyll och orosmmoln

Det är lätt att bli lite filosofisk vid Knon. Kvasi, antagligen i idyllen. I synnerhet om man läser idéhistoria. Så väldigt mycket funderingar hinner det inte bli för Signe och Sven är här. Sven är tre år och säger konstant nej. Ibland så fort att han måste fortsätta att vägra äta glass, bara för att inte vika från sin ståndpunkt. Farmor – jag – tycker det är rätt irriterande och föreslår att han ska bli en ja-sägare. Men kanske inte ändå. Vad är en ja-sägare? En som underordnar sig? Sven prövar gränserna och håller på att bygga upp sin egen personliga integritet. Den processen avtar och så småningom är man en socialt fungerande person. Då har man förstått att det ofta är mer praktiskt att finna sig, hålla med och ställa upp. Praktiskt och sympatiskt. Ett beteende som premieras.

Det har varit mycket om utbrändhet nu. Ibland undrar jag om utbrändhet har att göra med att har förmåtts överge uppbyggnaden av egna gränser – den egna personligheten - för tidigt.

Så jag försöker att inte lyssna så mycket på Sven när han säger att han inte vill äta, inte vill sova, inte vill leka, inte vill se på tv, inte vill bada. Inte vill gunga. Inte vill, helt enkelt.

Men jag väser irriterat mellan tänderna och drar mig tillbaka djupt in i lingonskogen när protesterna är för många..
Sen är vi ju alla lite olika till vår läggning. Alex är en typisk iakttagare. Carl Johan är en kreatör. Niklas är en utforskare och konstruktör. Jag är mest observatör – och tolk. Vad Sven blir för en är ännu oklart. Men ingen ja-sägare i alla fall.

torsdag 23 augusti 2007

Censur

Kvälls- och morgonbad i Knon. En tindrande stjärnhimmel som vore den animerad av Disney och ylande vargar i norr. Filbunke från jordkällaren till frukost.

Kebaboset, 7 eleven och hyenorna i city får vänta några dagar till.

Idag funderar jag över censur. Det började med Runar. Nu är det filmcensuren som ska få finnas kvar efter påtryckningar från kristdemokraterna. Och då säger själva censur-chefen upp sig i protest. Är Runar farligare för folksjälen än snuff-filmer? Och ska staten ha en åsikt?

Jag är lite osäker på vad jag tycker. Vad tycker ni?

Smittas Runar

Smittar Runar?

De talar från samma scen, dundrar Aftonbladet i bästa krigsstil. De är Göran Persson och Runar Sögaard. Det är ett olyckligt sammanträffande, säger konsult Persson. Några dagar tidigare har Tommy Körberg ondgjort sig över att uppträda på samma turné med Runar, som han kallar ”ett monstruöst mentalt kalhygge”.

Runar är tydligen tillåtet villebråd. Varför det, undrar jag. Vad har han egentligen gjort för ont? Herrar Persson och Körberg, båda ivriga förfäktare av åtminstone demokrati och troligen också religionsfrihet vill inte befinna sig i samma omgivning som Runar. Hur långt sträcker sig oviljan? Får han bo i samma stad, gå på samma restaurang, handla i samma affär, rösta på samma parti?

Smittar Runar? Ska han isoleras?
Vad heter sjukdomen?

onsdag 22 augusti 2007

Maktutövning i Mjölby

Jag tog studenten i Mjölby. Det var där jag lärde mig terrorns grunder.

Mjölby hade ett stadshotell, det enda etablissemanget med fullständiga rättigheter. Hotellet hade en förnumstig och möjligen frikyrklig chef, som inte tyckte att sprit var till för att berusa. Han hette Biltinger (uttalas med ett väldigt smalt o snipigt östgötskt e). Han ville ha ordning och reda. I baren satt en kväll en förfriskad och gladlynt och aningen högljudd man. Biltinger gick fram till honom och sa: "Du är avstängd i fem år". Mannen blev dyster. Funderade väl över hur han skulle överleva helt torrlagd i ett halvt decennium. Något alternativ till Statt fanns ju inte. Biltinger gick mot dörren för att göra en värdig sorti, men kunde inte låta bli en sista och förgörande spik i kistan, vände sig om och sa. "Nej, förresten. Tjugu år".

Den här historien om maktutövning o terror tycker inte Alex är särskilt rolig. Det beror på att han inte har någon humor.

Mjölby

Mjölby är en förträfflig stad. Eller var en förträfflig stad. Precis som i alla andra mindre städer har man nu sett till att det inte finns någon som helst anledning att befinna sig på det vackra torget med kyrkan eller vid vattnet. Alla väsentliga affärer har flyttats åt sidan, utanför liksom. Vid sidan. Har aldrig förstått hur det är tänkt. 80-talets stadsarkitekter borde det vara skottpengar på. Men det är med dom som med rubriksättare på aftontidningar. Dom finns inte. Existerar inte med namn och adress. Omöjliga att identifiera eller ställa inför rätta. Man undrar hur dom ser ut, där dom tassar längs gatorna och på redaktionerna. Jag vet inte varför jag tror att dom har bruna tofflor på sig. Bruna tofflor med hål på ovansidan. Och spruckna hälar under de grå strumporna.

Helt GALET

Mina nätter är inte alldels krya. Problemet är den att jag inte når ned i golvet med fötterna när jag sitter i min fina soffa framför tv:n. Därför kryper jag upp i soffan. Och i samma ögoblick somnar jag. Det brukar betyda att jag vaknar rätt skrynklig vid 2-tiden. Då är allt över. Alla bra program är slut. Och jag hör en gäll flickröst upprepa: Det här är helt GALET. 22.000 kronor i potten. Ring. Det här är verkligen GALET. Det kallas Nattliv och är en hemsk företeelse. Ett försök till förströelse. Ännu värre är den på dagen, då heter det Ordjakten, tror jag.

TV 4 har lyckats rekrytera ett antal ungaknappt lovliga flickor, som i jakten på kändisskap gått med på att bli uppmålade, klädda i aftonkläder och tränade i att säga "Det här är helt GALET" några hundra gånger i varje program. Det är söta tjejer, anställda av just det skälet, måste man förmoda. De pratar i ett rasande tempo. Men säger hela tiden samma saker. Precis samma saker, natt efter natt, förmiddag efter förmiddag. Ibland ska de ställa en sk kunskapsfråga. Det är då tv-tittandet övergår i nervositet. Idag ser jag en söt brunett läsa på sin lapp, få något alldeles blankt och flackande i blicken, titta en gång till på lappen och stappla fram: "vilken sorts djur är en piggvar?" Hon ser väldigt lättad ut när ringaren säger "fisk" och hon kan - efter att ha konsulterat lappen igen - hojta - Jaaa. Rätt, det här är helt GALET roligt. Du vann.

Vår tids folkbildning! Men måste små Britneys vara våra lärarinnor?

tisdag 21 augusti 2007

Vintedge

Mina vänner på Stadsmissionen hälsar, Alex. Beklagade samtidigt att du är dyslektiker. Jag sa att dyslektiker ofta är intelligentare än andra.Fast det inte syns utanpå.

Aftonbladet tipsar om hur man ser på folk om de är intelligenta. Jag ligger rätt dåligt till. Är för kort. Carl Bildt är mångmiljonär - och 192 lång. Byst. Dominika har 145 i IQ och stor byst. Bruna ögon. Lost. Blåögda Sharon Stone har 154 i IQ. Vegetarianer kommer in på Harvard. Inte jag. Tror jag.

Ta nu hand om en katt istället för att bära runt svärmors fula hundrulle. Harry eller Rupert skulle trivas på Östermalm.

Huliganvimmel

Kanalen är snäll. Kanalen har kommit hem. Kanalen var bara lite på rymmen och har kommit tillbaka, alldeles själv. Nu ska jag bara straffa Fyran lite, genom att inte slå på henne på ett tag.

Det var det. Tack för alla manualtips, men mina kanaler brukar komma hem. Konstiga insinuationer om att jag skulle ha en tv från80-talet och som är brun, betrakatar jag som ovänliga. Mitt hem är inte brunt, vad än illvilligasläktingar påstår. Min tv är heller inte en tjock-tv, utan en slank historia, som sitter på väggen. Allt annat är elakt förtal.

Var ute på stan igår och vimlade med pojkarna och deras vänner. Att vimla är inte precis min grej. Inte Carl Johans heller kan jag avslöja. Han skulle förstås aldrig medge det, men han står mest i ett hörn och ser ensam ut. Kanske skulle han få det lite lättare om han hade en flicka att hålla i hand. Men det har han ju inte. Har lite svårt med det täcka könet. Som mor tycker jag att det är skönt, men det blir möjligen lite ensamt för honom.

På väg till butiken, samlades klanen på ett café för ett glas öl / vin. Lite läckert sådär i eftermiddagssolen. Lite exklusivt.

Men där satt ju halva stan! Hur har folk tid? Hur har dom råd? Dom bara sitter där och dricker, verkar det. Sitter och sitter. Vad är det som händer? Är det tänkt att hela stn ska sitta och sörpla långt in i augusti? Eller är det bara i Stockholm. I Filipstad sitter bara några stycken i konsums kafé. Det vet jag. I Hagfors sitter ingen. I Mjölby sitter absolut ingen alls. Utan folk är hemma och gör det som ska göras.

Det är bara här, som allihop tror sig tillhöra jet-settet och kan dricka vitt vin på blanka måndagseftermiddagen.

Vi är väl inga fransmän, heller.

En affär skulle inivgas, en affär som säljer huligankläder. Jag trodde fotbollsligister var arbetslösa stackare, klädda i paltor, som i brist på annat slåss kring matcherna. Men det här var ju dyra, sofistikerade kläder. Gästerna, som Katrin bjudit in, hade nog råd, men nöp inte ens i tröjorna. Men drack mineralvatten i brist på vin. Och minglade. Det gjorde inte Carl Johan och jag.

måndag 20 augusti 2007

Vad där inte står...

Kurslitteratur inköpt. Kunde inte låta bli att bläddra i solskenet och speja efter de stora tankarna. En liten mening fastnade, apropå att publicera sig. Det som inte står, säger minst lika mycket som det skrivna. Det som inte står, är sånt man inte tycker är något problem. I just det här fallet handlade det om Platon, som inte i sin filosofi om idealstaten ägnade utrymme åt t ex fenomenet slavar, som var allmänt förekommande. Han hade uppenbarligen inga större problem med det. Vilket ju är nog så viktig information. För att inte säga central information. Så om jag skriver om en förlorad TV-kanal, så borde det betyda att det är det mest betydelsefulla idag. Det synsättet får förstås förödande konsekvenser. Men bagateller ställer ju också till det och förstöra en dag eller två.

Några ord om mig, eftersom någon undrat. Ja, jag har jobbat på Tv, bakom och framför kameran. Varit journalist rätt länge och levt både som barn och vuxen i en offentlig miljö. Offentlighet - eller kändisskap, som man säger nu - är inte smärtfritt. Det är att dagligen recenseras, på goda och dåliga grunder. Därför är jag försiktig, och rädd om sönerna som blivit så mångas angelägenhet. Det kräver så mycket av egen trygghet och säkerhet. Själv tyckte jag det var besvärande och rätt så ångestframkallande och valde att under de senaste 25 åren arbeta i skuggan, oftast som spöksrivare. Och har trivts bra med det.

Jag är min morfars barnbarn, min fars dotter, min mans hustru och numera mina söners mamma. Det går att leva med, för jag är rimligt stolt över alla. Men jag är nöjd med ett eget liv också, som mig själv. Mitt liv som Lisette.

Nu tycker jag det är väldigt roligt att möta människor. Men alldeles självklart är det inte. Hela sig själv går ju inte att ge.
Det går sannolikt mycket bättre med en kvinna!

Kanalfel

Tack du anonyme. Ta reda på modell. Ladda ner manual. Koncentration. Javisst, för alla normalt utrustade människor är det säkert en lösning.

Några frågar ibland lite om vem jag är. TV-problemet kan ge en fingervisning. Hela tanken på att ta reda på modell, ladda ner manual och koncentrera mig en smula på kanalinställningar väcker uppror i hela kroppen. En sådan manöver skulle kräva dagar av uppladdning och mental förberedelse. Det här är en av mina många defekter. Alltsammans ter sig alldeles oöverkomligt. Jag kommer att intala mig att det också är onödigt. Det är faktiskt onödigt! Vad ska en människa egentligen med mer än två kanaler till? Public Service ska väl räcka. Borde räcka. Och räcker det inte, så är det väl inte mitt fel.

Det enda som lockar är möjligen den stora tillfredsställelse, som en lyckad sådan manöver skulle ge. Den sortens lycka är tyvärr inte tillgänglig för mig.

Men tack ändå.

Jag vill ha en händig man

Hur hittar man en tv-kanal? Hur kan en kanal bara försvinna? Gå upp i grå tystnad.

I en lovvärd ansträngning att inte se på en massa skräp valde jag bort alla kanaler utom 1,2 och 4 för ett år sedan. Jag slipper därmed en ohygglig massa smörja. Och en del bra också, förstås. Jag tycker att jag har klarat mig bra och inte förlorat något direkt omistligt. Men nu vägrar också 4:an att visa sig och det är tomt. Tekniske sonen Niklas suckar i telefonen och säger att det är alldeles för svårt för mig att leta fram den. Och han har tyvärr inte tid. Han har alldeles rätt. Alex har aldrig lyckats med en enda teknisk manöver och är alltså helt oanvändbar. Carl Johan härmar sin storebror och avstår sedan länge från alla försök. De är inga händiga män, precis. Så vad gör jag nu. Vem ska jag ringa? Vem ska jag fråga? Hjälp!

söndag 19 augusti 2007

Jag delar invändningarna

Av de invändningar mot vissa av familjens bloggar som finns, delar jag många. Av antalet läsare förstår jag ändå att det är något som underhåller, retar, träffar och roar. Det roar inte alltid mig. Det händer att jag är besvärad och generad, upprörd och arg. Det har jag inte dolt. Länge läste jag inte. Nu gör jag det. Vill gärna förstå vad det är som lockar och intresserar.



Vad är en bra blogg? Vem läser, vem har tid och intresse? Det är ett medium att tilltala människor ocensurerat. Ingen kontroll och ingen ansvarig utgivare. Bara läsarna avgör och dömer. Det finns sakorienterade bloggar och det finns självutlämnande bloggar; bloggar ägnade att upplysa eller att underhålla. I båda fallen blir det mer spännande, om man vet vems åsikter som speglas eller vems liv och iakttagelser som beskrivs. En blogg måste vara personlig, på ett eller annat plan, så mycket har jag förstått.

Men jag är fostrad i en skola, som hyllar sakinnehåll mer än person, som hyllar kunskap mer än iakttagelser och tyckeri. Hur roligt det än är. Delvis en generationssak, förstås. Och min hållning håller långsamt på att förändras.

Vad bloggandet har visat mig under de här få dagarna - är att det finns något väldigt sympatiskt med det här fenomenet, nämligen att människor söker bekantskaper. En genuin vilja - oftast välvillig - att komma närmare, förstå och delta i varandras tillvaro. Möjligheten till det är vår tids största landvinning. Och nu prövar vi den möjligheten på olika sätt. Klart att det inte blir snyggt och rätt och roligt jämt.

lördag 18 augusti 2007

Svd är ute efter min son

Det susar i björkarna vid Knon.

Det viskas om att SvD i Stockholm ondgör sig över cynism, förakt och våld bland besökarna i Stockholms nöjesvärld. Med goda skäl. Med väldigt goda skäl, även om den geografiska platsen knappast är fullt så lätt avgränsat. Fenomenet är tyvärr, större mer utbrett och svårkontrollerat än så.

Men galla bör spottas i rätt vindriktning.

Skribenten kopplar Alex till fenomenet våldtäkt och övergrepp i Stureplans skuggmarker. Det är ärerörigt och osedvanligt okunnigt.

Hade skribenten bemödat sig om att följa med, hade kopplingen varit omöjlig.

Avarterna bland vissa av Stureplansklubbarnas besökare och deras attityder och beteende är många. Bra att diskutera dem. Men kanske är inte det allra mest angelägna att personifiera angreppet med den person, Alex, som mer än någon annan sett torftigheten, identifierat och publicerat grovheterna, tagit avstånd och hånat dumheterna samt häcklat utövarna.

Ni har samma avsikt, Anna Larsson och Alex. Kroka arm istället. Bilda pakt. Lägg upp en strategi. Men först, Larsson: Läs på. Stärk argumenten, ta reda på orsakerna, hitta rätt måltavlor, var noga i argumenteringen och ge bevis på konsekvenserna.

Och kom igen.

fredag 17 augusti 2007

Knoände

Det är full storm vid Knon. På vägen har vi passerat Stjälpet, Gumhöjden och Gustaf Adolf. Här finns ingen täckning, Ingen telefon. Inga tidningar. Inga mogna lingon. En massa troligen giftiga svampar. Ingen affär. Ingen TV – den är ockuperad av Dora – för Svens skull.

Carl Johan (Calle) borde vara här, utsliten som han är av uppslitande avslöjanden och ett intensivt nattliv. Men det är han inte. Det är som om han inte vågar stanna upp lite. Vem vet vilka tankar som skulle kunna uppstå om han hade lite vindsus runt öronen och källarsval mjölk i glaset. Han tar sig sällan tid att pröva. Numera.

Med Katrin och Alex är det annorlunda. Katrin lämnar snällt Chanel-väskan hemma ibland, tar med förra årets bikini, handlar löjrom i Östermalmshallen och bakar polska blåbärspiroger här på torpet. Alex sitter framför jordkällaren och diktar vänligheter till sina läsare. De brukar stå ut några dagar innan de drar. Niklas, som jag har med mig nu målar golv, röjer sly, bygger loftsängar, lagar ekan.

Så ser det ut hos oss. Alex o Katrin är glada men kortvariga gäster i verkligheten. Carl Johan gör inte ens ett besök. Niklas o jag lämnar med glädje bruset i stan. Olika falla karaktärernas lotter.

torsdag 16 augusti 2007

Avklätt

Åker till Knon nu, med ryggraden i familjen: Ädste sonen och barnbarnen - alla tre med en överlägset kry hållning till livet. Knon är sjön vid landet med svart jord, mört, björn i skogen och förrymda laxar. Det blev liksom för upplyst och avklätt i stan. Har en kille (nåja) mitt emot som alltid har fönstren vidöppna och är naken. Åtminstone alldeles nästan naken. Han har ljusrör i taket och står jämt i sitt fönster. Går fram och tillbaka och fram till fönstret igen. Jag har honom i jämnhöjd med TV-skärmen. Det var detsamma förra året. Då åkte jag till Bali och det blev rätt dyrt.

Det är en väldigt vit och slank och mörkhårig man. Det uppträder konstiga skuggor när vita män övat bänkpress. Där framkommer detaljer, som jag inte nödvändigtvis behöver bekanta mig med. Nej, jag åker och hoppas på kyligt väder nästa vecka.

Om utlämning - dikt och sanning - skriver Lena Sundström i dagens Aftonblad. Bra. Läs! Hade gärna skrivit det själv, men är instruerad att hålla mig kort. Annars orkar ingen. Jag vet inte om jag tror på det där. Bra saker får ta tid. Funderingar består av många led och överväganden. Dumheter däremot måste man hålla kort.
Hon talar lite om förlagens och pressens ansvar. Att vilja avslöja folk man är arg på är mänskligt. Men ska det uppmuntras?

Tack också ni, som berättar om er själva. Jag skapar mig långsamt en bild av vem jag talar med.

Stureplans elaka styvmor

Jag är Stureplans elaka styvmor. Glädjande ser jag med era kommentarer att Svampen inte är centrum på jorden. Jorden befolkas också av r'tt många ondsinta Alex-antagonister. Det kan han behöva. Han överlever. Gör Stureplan det?

Återkommen från Universitet har nostalgin övergått i kramp. Det har inte hänt nånting där ute, tror jag. Samma glashus med fula korridorer. Samma nästan "etniska" kategorier. Välfriserade jurister, (var själv en sån i vit blus och kilt), flanellrutiga naturvetare - och lika bleksiktiga humanister. Dit hör jag nu. Unga och bleksiktiga. Förr i världen hade fattiga studenter lungsot. Inte idag, men ser likadana ut. Väldigt unga. Födda 1988. Och nyfikna på världshistoriens mest slagkraftiga samhällsidéer. Jag tror att vi kommer att få ett meningsfyllt utbyte. Men varför har inte humanister läppstift och snygga skor?

Generalisering? Har det medfött.

Varför Stureplan?

Godmorgon. Tack för alla uppmuntrande inlägg och nya kontakter. Sönerna oroar sig för att jag ska ta illa upp över några om hög ålder och allmänt tråk. Nej, inte ännu. Rusar nu till Universitetet för inskrivning. Regn och skolväska. Nostalgiskt. När jag läste juridik för länge sedan hade vi en pensionerad polis i "klassen". Han visste alltid bäst. På riktigt, eftersom han varit med. Vi ungdomar höll på att bli tokiga.
TV4 sänder surströmmingspremiär från Stureplan. Varför just därifrån, och inte Tensta eller Farsta? Vad gör Stureplans-trenden så stark. Frågan går till alla. Angår den någon, egentligen? Och vad består den av?
I alla fall gäller en ny värld. Stekare? V? Vad är det?

onsdag 15 augusti 2007

Himla tjat om Carl Johan

Himla tjat om Carl Johan. Han heter så. Och har bestämt sig för något. Något klokt, tror jag. Men jag har uppfattat att han vore välkommen tillbaka på nätet. Han har nog inga planer på att gå in i anonymitet. Han är alldeles oersättlig.

Tack för idag! Vilken dag. Så kul att inskrivningen på universitetetet måste uppskjutas. Nytt försök imorgon. Försökte lära känna er, kommentatorer. Men är inte säker på vilka ni är. Lättare om jag vet mer. Berätta!

För riktighetens skull har jag en son till, som inte söker offentligheten, vilket är klädsamt. Niklas. Hans fru är Ninni, som ni också hittar på nätet. Hos dem finns mina barnbarn. Niklas är garanten för privatlivets helgd. Normal och ännu bättre. Lite lättirriterad och långsint i fotbollssammanhang. Någon att luta sig emot. Inte vingliga som småbröderna.

Vad gäller den juridiska straffbarheten i att vara arg på att bli förbigången i bordskön har jag svårt att se det som en framkomlig väg för kyparens arbetsgivare. Katrin går aldrig mer till Diplomat, dock. Det kan förmodligen Diplomat också leva med.

Någon sa att kultursidor aldrig är särskilt upplysande. Håller med i rätt hög grad. Men inte riktigt. Det blixtrar till emellanåt och man får en ny och oväntad tanke.

Nu går jag ut på stan med Carl Johan. Om han hinner mellan sina hemliga möten.
... och vidare på kulturtemat: stor hysteri kring en kvinnlig författare, som namnger älskare och manliga små oförrätter i kulturmaffian. Det har dominerat i en vecka. I alla tidningar. På alla kultursidor. I hela Sverige. På fullaste allvar. Till slut anlitas en litteraturanalytiker, för att dissekera fenomenet. Den djupsinniga slutsatsen är att "människor tycker om att läsa om andra människor". Verkligheten sipprar in i akademin. Och visst är sanningen oftast roligare, rikare, svårare och fylligare än dikten? Men gäller det allt som är sant? Även rena privatangelägenheter och absolut nonsens?

Let´s rock, Alex.

Urmodigt!

Alex, tack för morgonkaffet och för hjälpen med modemet. Hann inte säga det, men när jag nu satt mig in i bloggvärlden och hälsat på hos både dig och Katrin - överväg själv - och hälsa hem - att svordomar och könstillmälen är urmodigt också vad avser även riktigt småaktiga kypare. Att svära i skrift var regelvidrigt och därmed kul för en del i början av 50-talet. Det gick över rätt fort. Organ slutade vara medialt spännande i slutet av 60-talet. Sedan dess frodas sånt mest på kultursidorna. Till just ingen upplysning eller glädje.

tisdag 14 augusti 2007

en sent utvecklad sjuåring

"Bäva månde Schulmans, nu är Skugge tillbaka". Vi rister och skakar. Carl Johan (Calle för de flesta) blev så rädd att han lade av. Modern blev så irriterad så hon började. Alex suckade resignerat och sörplade kräftor inför undergången. Klanen är tillintetgjord.

Jag är mamma till grabbarna, och får min hyllning när jag är borta, enligt utsago. Pappa Allan har fått sin in flera inlägg och får rättmätigt fler. Jag är 56 år. Kungsholmen (mindre mondän stadsdel än Calles, Katrins och Alex Östermalm i Stockholm). Gift med Allan i 29 år. Ensam sedan 4. Pojkarna träffar jag ibland i pressen. Oftare på stan och i telefon. Annars lite mitt emellan det mesta. Jurist och journalist.

Alex underlättade idag chevalereskt livet för mig genom att pracka på mig ett alldeles nödvändigt ubs-modem. Sade till den förlägne expediten att det var till en sent utvecklad sjuåring. Jag mumlade nåt om barnbarn och har nu anslutit den till ingen nytta.

Kan man vara mitt emellan? Jag skriver in mig på universitetet imorgon, som vilken nybakad gymnasist som helst. Idéhistoria. Berättelsen om alla stora idéer genom tiderna. Återkommer på temat. Jag har förklarats obehörig, men kommit in på dispans. För gammal antagligen. Sönerna vet det inte, men imorgon bjuder de mig på kräftor.

Det blir inga blöjor eller Diplomat-stämningar från mitt håll. Men behöver Katrin juridisk assistans i sitt anfall på en osmart kypare, så ställer jag upp. Hon är ett förtjusande och oväntat tillskott i familjen. Alex sannolikt äreröriga förkleningar får han stå för själv. Det brukar gå bra. Carl Johan (Calle, alltså) smider planer. Jag bävar mer för dem än för Skugge.
Lisette