söndag 30 september 2007

Poängen

Hela min poäng är just att ifrågasätta att ta poäng på att kritisera andra. Det var det min artikel handlade om. Det är en känslig och farlig sak. Det var det jag försökte säga. Inget försvar för någon. Inget tillrättavisande. Men en legitim fråga. En fråga, som inte bara gäller bloggande, utan kanske i ännu högre grad, dem som har som yrke och försörjning att recensera. Jag har gjort det själv, och vet hur lätt och frestande det är att välja lättvunna segrar av förakt och ironi. Det är det enklaste av allt.

Jag försökte också säga något om bloggandet som fenomen. Vad är det som lockar läsare? Vad är det som framkallar hejarop och spyor? Vad är det som framkallar reaktioner, lockar till mer läsning. Vem läsarna tror att de möter. Det var inget privat resonemang, utan mera principiellt. Rubriken var inte min. Idiotisk! Fullt så enkelt är det inte och familjens interna resonemang håller vi för oss själva. Men principerna kan man ju diskutera - med ju fler desto bättre.

fredag 21 september 2007

29 år och tre söner. Så blev mitt liv.

Som någon har förstått är jag milt sagt tveksam till bloggandet. Undrar vad det är, egentligen. Vem har tid och lust?
Det gäller att vara personlig. Det blir väl roligare så. Idag råkade vi Schulmän ut för en småsak. Men också en väldigt stor sak. Katrin undrade öppet över varför unga kvinnor slår sig ihop med äldre män och levererade förklaringen Gucciväskor i present. Jag var själv gift med en 32 år äldre man i 29 år. Vi fick tre pojkar. Och Allan dog för fyra år sedan. Det är mitt liv. Nästan hela mitt liv.

Katrin ville inte åt mig, det förstår jag. Hon var ute efter något sorts golddigger-fenomen, som jag inte är bekant med. Men det aktualiserade det frågan om offentlighet och rapsodiska, aldrig - eller nästan aldrig - i närheten av en riktig sanning. Jag har varit kändis, föddes med det, gifte in mig i det och valde bort det väldigt medvetet. Men det är roligt att prata med människor. Mina kommentatorer säger inte he he. Eller "först". Utan ger tänkvärda och väl övervägda svar, som jag inte skulle ha en möjjlighet att få på något annat sätt.
Men mitt liv ger jag inte ut. Och vem skulle för övrigt förstå, när jag knappt gör det själv. Det
får vara hur lite lustigt det vill. Men mina grunder för mina val i tillvaron lägger jag inte ut på nätet. Några frågor på det.

Morgonmoln

Nej, naturligtvis inte Katrin. Som är en glad, ung och alltigenom älsklig men lite småtokig och ovanlig person. Den tant jag pratade om är förfärlig. Otroligt läskig. Ruskig, faktiskt.
Katrins barn vill jag gärna bli farmor till.

Det är en ljuvlig dag. Var uppe inatt vid 4-tiden och såg på stjärnorna. Och så kom ett tunt vitt molnsjok. Det finns ju nattmoln. Det här var ett morgonmoln. Har vandrat runt Riddarfjärden. Skolkar idag och ska äta en lång lunch med Carl Johan. Han heter Carl Johan därför att han är en sån. Alex är Alex fast han heter Alexander.
Är det någon av er som läser tidningen Vi ? De vill intervjua mig om mitt bloggande. Jag funderar. Men det är en så väldigt fin tidning, som jag trodde var nerlagd för länge sedan. Riktigt, riktigt bra. Håller någon med?

torsdag 13 september 2007

Ärketant rusk!

Det finns en dam i min läsekrets - och pojkarnas, tydligen - vars blotta närvaro i etern kanske får mig att sluta blogga av rent äckel. Man vill liksom inte befinna sig i samma element som hon. Hon är långt mer hotfull och farlig än hästhunden utanför Handlarn. Den här damen är också lös, men borde kopplas och få munkorg. Hon har inte sagt nåt än, så - kära kommentatorer - det är inte vare sig chefen eller grå hunden. Ni är milda dofter i jämförelse med den här damens unkna stank. Hon är ett vattendjur. Ett rovdjur.

Den här damen har gjort mig mycket ont. Hon har stört mig, kostat pengar, oroat, skvallrat, spekulerat. Hon har pladdrat, viskat och konspirerat. Hon har förtalat, misstänkliggjort och saboterat. Hon har dåligt omdöme och är konstitutionellt oförmögen att tänka mer än en liten, minimal tanke åt gången. Hon är självupptagen och mycket förtjust i sig själv. Hon ockuperar luftrummet med banaliteter, självklarheter och konvenanser. Hon tar tid och plats, stjäl utrymme och ork. Hon spelar ut människor mot varandra och skvallrar i skrymslena.

Jag föraktar och avskyr nästan ingen för jag har inte upplevt just några svek. Utom just från denna dam vars karaktär får mig att rysa. Så jag hoppas hon känner igen sig. Och slutar läsa nu och för alltid.

Lingonsylten blev bra. Jag har för sju år framåt. Tack för hjälpen, alla.

Ikväll ska jag på bok-release. Alex och Carolina G har mailat till varann och det har blivit en bok. Det är väldigt roligt att maila med Alex. Carolina känner jag inte. Men hon verkar intuitiv, begåvad och kul. Ska jag hälsa något?

måndag 10 september 2007

Lingonsylt, alltså!

Inte så sött!

Har 4 kg lingon i köket. Vet nån hur mycket det är? Kunde inte motstå torgkillen från Kosovo, som svor i sten på att fyra kg lingon för 100 kronor var ett offer jag inte kunde refuse. och det kunde jag inte heller. Så jag tog dom. Och dignade under bördan. När han frågade om jag inte ville ha skjuts hem med packningen, snörpte jag med min svenska mun på munnen och sa att jag klarar mig själv.

Nå. Jag har en kokbok från 60-talet och där står att jag ska ha i 750 gram socker för varje kg lingon. Det kan inte vara sant? Kan någon - grå hunden eller chefen eller nån - ge mig ett rimligt recept med mindre socker. Hur mycket mindre?

Och Katrin - civilekonom och allt! - 0,1 kg är inte ett gram. Det är ett hekto! 100 gram. Och du är gift med min son! Och han vill ha barn med dig?! Hmmmm!

Stilstudie i Humanistvillan

Docenten klagar högljutt över det omänskliga över att behöva föreläsa klockan 9 en måndagsmorgon. Eller vilken annan morgon som helst. Klasskompisarna, årgång 88 suckar med när de hasar in en kvart för sent. Omänskligt!

Utom för oss som har jobbat och infunnit oss senast 8 i decennier. 9 är väl ok. 8 är också ok, tycker jag. Men här är det för tidigt.

När eftersläntrarna kommer blänger jag förstås ilsket. Men blir lite muntrare av åsynen. Han, 19'åringen med svart slokhatt - jo, där är han. Han har alltid svart hatt. Damen - hon är säkert jämnårig med mig - har bytt hårspännen och har blommig jumper och fotriktiga skor. Där är han vars halva rumpa vi har studerat noga. Och han som försöker se lite nonchalant ut, men har en lång, konstfärdigt virad scarf runt sin tunna hals. Den knytningen har tagit en kvart, det svär jag på. Och sedan - min favorit! En källa till stor förtjusning. För dagen iklädd leopardfärgade tights. Yllestrumpor i grått nerstoppade i spetsiga röda lackskor. Ett urringat linne i lime, över det en tyllblus. Och runt den obefintliga midjan ett brett lackskärp. Det sticker fram lite spetsar i armhålorna och alla ringar sitter på pekfingret. Och runt halsen i en repbit - ett stort - jättestort! - fotografi av Elvis. Jag tittar på min skotskrutiga kavaj och marinblå byxor och inser att jag antagligen är på fel plats, i fel århundrade. Det är bara ämnet som är rätt. Så jag blir kvar ett tag till.

Dagens lilla praktiskt användbara visdom, som jag har tänkt på ibland, men aldrig slagit upp: Etik och moral är samma sak - det ena på grekiska och det andra på latin. Så mina gamla KD-kolleger får sluta tala om etik och moral. Det är en taftologi. Tårta på tårta. På dom bara.

Vidare: tack grå hunden för ditt inlägg. Jag hatar inte din hund, tror jag. Men vår vänskap blir ännu djupare och mer bestående om du byter ditt alias till något charmigare. Grå hunden... brrrrrr.

söndag 9 september 2007

Fotboll o kräftor

Fotboll är tråkigt. Jättetråkigt. Inser att jag med hundinlägget - men det handlade faktiskt om en jättestor obunden best på en av Stockholms mera befolkade gator - och nu med fotboll bryter med de två riktigt stora tabuna. (Tvättstuge-problematiken skrev jag om 1973 och det har inte blivit bättre, så jag återkommer till det. En tant tog min tvättid i förrgår.) Jag vet att fotboll är alldeles i fullkomlig särklass den största idrotten i världen. Och har inlevelse nog att förstå att det är kul att få spela med. Men att titta på fotboll är verkligen inte roligt. Man kan inte påstå att det är roligt. Det är som att påstå att Bäska droppar smakar gott. Det är helt enkelt inte sant. Eller Fernet Branca. Det är inte ens tänkt att vara gott - och ändå beställde pojkarna Fernet för 80 pix shoten. Det är bara att tillskriva puerilitet. Och det har gått över, tror jag. I alla fall: fotboll är urtrist. Tråkigare är möjligen basket där det blir mål efter varje rush. I fotboll blir det ju aldrig mål. Inte igår i alla fall. Och Zlatan med skjortan utanför... får helsidor idag!

Kul är däremot när sonen - kräftexperten - fick sig en läxa. Han visste inget om några horn, som man ska skära av huvudet under. Vilken nesa efter alla expertutlåtanden. Men det klär grabben att få en kyss ibland. Det övriga sällskapet sörplade sig saliga i glädjen att se modet falla och kallsvetten drypa.

Det var en bra kväll.

Chefen

Jag har en kommentator som kallar sig chefen och som talar om hur tråkig jag är. Inte utan att jag håller med. Men inte vill jag förgifta "chefens" tillvaro, så möjligen kunde han göra sitt liv lite drägligare genom att låta min blogg vara ifred. Den tränger sig inte precis på.
Åt förresten lunch idag med en riktig chef. Han var min chef i 18 år av och till. Mot chefer är man ju lite bussigare än mot andra. Lite artigare. Nu - när vi inte har den relationen längre är vi fortfarande snälla och artiga - men av helt andra skäl. Vi tycker väl helt enkelt om varann, och är snälla bara därför. Och omtänksamma. Har sett varandra bli lite tilltufsade på vägen. Som man ju blir. Och sett varann gå vidare.
Om det finns det något försonande med att bli urgammal, så är det att få möjligheten att bara tycka om någon, alldeles utan rädsla eller avsikt. Och visa det.
Det har varit en bra dag.